 |
Anders Larsson i Brattåsen föddes med högersidig höftledsluxation till ett liv med ständiga smärtor. Det skulle dröja många årtionden, innan läkarna lärt sig byta höftleder, och en sådan operation blev därför aldrig aktuell för Anders. Han kunde inte röra sig lika mycket som andra barn och ungdomar och lade därför på sig några kilo för mycket - en del av en ond cirkel.
När han blev äldre, kom han på, att det nog inte skulle vara så dumt att köra droskbil yrkesmässigt. Folk ville kunna komma till provinsialläkaren i Hammerdal, och några av bönderna i Gåxsjö och Brattåsen gillade inte det nya, fina kooperativa mejeriet i Jämtl. Sikås utan ville leverera sin mjölk till bondeägda mejeriet i Hammerdal. Anders ansökte om tillstånd för drosktrafik och linjetrafik mellan Gåxsjö och Hammerdal. Han fick de sökta tillstånden och skötte trafiken utmärkt under hela den tid han var verksam som droskchaufför. Anders bodde i Brattåsen fram till dess, att han plötsligt gifte sig med en flicka, som hette Linnea och var från Björvallen. Då flyttade de in i den byggnad som tidigare varit chefsbostad vid gåxsjösågen. Linnea förde med sig sin son, Arne. År 1937 föddes gemensamma dottern, Dagny, som helt naturligt blev fars och mors ögonsten.
Hur fick Anders sitt öknamn (eller kanske var det ett smeknamn)? I Hammerdal fanns en bilreparationsverkstad, som startats och drevs av flera bröder i familjen Unger. Någon av ”ungrarna” såg, att Anders Larsson alltid gick runt och sparkade här och var på hjul och fotsteg, innan han klev in i bilen och körde iväg. Namnet ”Trampendal” föddes spontant. Andra, som fick nya namn för resten av livet, var min far, som efter en mycket flott bil fick namnet "Pontiac-Ola" och Jonas Jonsson i Säfsel, som efter en gammal vargskinnspäls, som han använde i sin öppna bil blev omdöpt till "Varg-Jonas". De här gubbarna kom att identifieras efter sina öknamn och inte efter sina riktiga namn.
Nu tillbaka till Trampendal. Att han brukade gå det här varvet runt bilen, berodde på att han från början av sin karriär inte hade råd med annat än riktiga ”rostskorvar”. Ibland var det en fråga, om fotstegen skulle hänga kvar eller inte. Det var just detta han ville förvissa sig om, när han gick sin runda.
Under krigsåren var vi naturligtvis helt beroende av postbussen, mjölkbilen och de två droskbilarna i byn. (Anders ägde bara den ena). Bensin fanns bara till några av försvarets bilar. Övriga drevs med gengas. Anders Larsson tillhörde de chaufförer som blev förgiftade av gengasen och som knappt kom undan med livet i behåll.
Efter krigsslutet när man åter fick köra på bensin, köpte Anders en ny, fin volvodroska. I den åkte jag flera gånger till och från danser tillsammans med mina kamrater.
Anders kunde vara litet tvär och butter, när han hade särskilt mycket värk. Då sade han till: “Stäng döra!” Eller: “Döra ske va stängd!” En gång bjöd Dagny hem ett helt gäng, som åkt från en dans med en något äldre kamrat, som körde åt Anders den kvällen. Vi skulle få skinksmörgåsar - det här var bara några dagar efter jul. Vi var litet glada och uppspelta och pratade kanske litet väl högt. Någon såg, att dörren till kammaren stod på glänt och stängde till den. En stund senare stod dörren åter på glänt. Än en gång stängdes den till, men omedelbart öppnades den helt och en förargad Anders, nattklädd i långkalsonger och skjorta, fräste till: “Döra ske va öppen!”
Det visade sig, att han hade svår värk och inte kunde sova. Om han kunde lyssna på vad vi sade, kände han inte av värken lika mycket. Sanningen att säga satt vi sedan och pratade med Anders, och eftersom hans ”doter”, Dagny, inte hittade någon skinka, blev det att lunka hem tom i skrovet.
Det sägs, att Anders vid ett tillfälle kände sig nödsakad att berätta för sin hustru, att han nödgats ta betalt ”in natura”, när en flicka inte hade tillräckligt med pengar att betala för skjutsen. Anders sade så här till Linnea: “Stascha sa je skull kör litte avsides å komma te a heri baksete, så skull je få betallt.” “Gjorde du det, då” frågade Linnea. “Ja, de e vell klarst. Je tyckt, att de va bätter mä någe ann in´tnå!”
En gång i samband med ett stadsbesök, tog Anders med sig Linnea till Stadskällaren. För att komma upp till restaurangen måste man gå uppför en ”knausttrappa”. Linnea håller handen på ledstången och säger: - Hördu, Anders! Dom har skinn på stången här! Svaret kom prompt: - Ja, han´t je dä, je?!!
Det finns många sådana här historier efter Anders Larsson och hans Linnea. De var litet av replikernas mästare - trots ett för Anders del besvärande handikapp. Numera, när alla är klippta efter samma mall, känns saknaden svår efter detta par, som med sin spontana och litet dubbelbottnade humor gladde många av sina medmänniskor.
Per-Olof Olsson
Anmärkning: Den jämtska (jamska) som förekommer på några ställen i denna berättelse, tycker jag inte kräver någon översättning för normalt språkbegåvade personer - vilket jag förutsätter att läsarna är.
Per-Olof Olsson
2004-09-17
|
