Här går solen ner två gånger

I Sikås blir det aldrig mörkt vid midsommar

och solen går ner två gånger på samma

kväll.

Vi har hört det förr och berättat om det, men vi har aldrig sett det.

Jag ringer upp Rolf Larsson i Sikås.

- I kväll är det nog möjligt, säger han. Det regnade nyss men ser ut att klarna upp.

Vi far ut i god tid och är framme vid tiotiden.

Sikås slumrar.

Vi möter en man som är ute med sin hund.

Annars bara en och annan bil.

Det bor trehundra i denna stora by, för

sjuttio år sedan fanns här tusen personer och Sikås var Jämtlands tredje största by.

Här finns gården Amerika varifrån folket ämnade utvandra till landet i väster någon gång på 1800-talet, men man ångrade sig.

Lägdan framför gården kallas Atlanten.

Vackert, men litet vemodigt. Vi går omkring och väntar på den märkliga solnedgången,

vandrar ner mot folkparken.

Tyst och stilla.

Tur att jag har sällskap, annars hade

kanske någon ringt efter polisen. Här finns inga främmande flanörer så här sent på midsommardagen.

Fast det finns antagligen inga poliser i

närheten heller. Borta i nordväst syns

Ansättenfjällen. Precis där finns en skåra mellan två små toppar. Där skall solen gå ner, åter komma fram och sedan försvinna igen för natten.

Endast ett par nätter varje år kan man se fenomenet - om det är sol.

23.05 händer det. Solen vandrar in bakom fjälltoppen, några minuter senare tittar den fram och försvinner så igen. Allt är över på fem minuter.

"Mesommarsnatta var inte lång, sola gickner och upp på en gång," brukade min mor skalda.

Här går solen ner två gånger. Så vi far

hemåt i den ljusa, tysta sommarnatten Vi passerar järnvägen - inlandsbanan.

Ljussignalerna blinkar vitt. Det lyser sällan rött nuförtiden.

Gösta Olsson (text och foto)

Artikeln är hämtad från Östersunds-Posten.

Fotnot: Reportern menade Skalfjällen, inte Ansätten, som han skrev i artikeln.