Uppdateringar Startsidan Innehållssidan Familjenytt
Dödsfall
och till minne av våra nära och kära.
Margit Andersson
Astrid Lundow
Anna Johansson
Bertil Ringbert
Mats Morin
Birgitta Bardosson
Lars Månsson
Heljä Aho
Tyra Ringbert
Eskil Hamvall
Aino Blom
Ulla-Britt Jönsson
Bengt Fredriksson
Evy-Ann Mattsson
Greta Persson
Peter Bergström
Britta Fredriksson
Karl Paulsson (bördig från Sikåskälen)
Nils Ullström
Elsie Mårtensson
Yngve Andersson
Bertil Larsson (Bertil oppi Amerika), en god vän och Sikåsbo
har avlidit under en semesterresa till Cuba den 28/4 2012.
Ingvar Larsson
Gullmar Morin
Ragnar Nilsson
Sent på kvällen lördagen den 12 november somnade Ragnar in lugnt och stilla.
Ragnar föddes år 1924 på Sikåskälen, son till Nils August och Anna Britta Paulsson och barnbarn till den kände fiolspelemannen Pål-Nils. Han var den yngste i syskonskaran av tio barn i en jordbrukarfamilj. Han fick oftast ägna sig åt sitt stora intresse teknik och byggde till exempel i mycket unga år en radiomottagare. Han startade tillsammans med brodern Ernst en radioreparationsfirma i Hammerdal som Ernst var tvungen att lägga ner när Ragnar erbjöds jobb i Stockholm. Det var Ragnar, ansåg Ernst, som hade de bästa kunskaperna i elektronik trots att han var självlärd.
Musikintresset var stort bland bröderna som efter att ha spelat i olika konstellationer startade dansorkestern Brothers 1938. Ragnar hade prövat de olika instrument som fanns i familjen men inte hittat någon favorit och beordrades nu av sina bröder att lära sig spela trumpet eftersom man ansåg att det behövdes ett blåsinstrument i orkestern. Första gången han spelade på dans var han 14 år och kunde bara några få låtar. Han lärde sig snabbt att bli en bra trumpetare och var även vokalist under en period. Orkestern hade stora framgångar och drog stor publik till dansbanorna.
År 1946 lades orkestern ner och både Ragnar och hans bror Ernst hade då flyttat till Östersund och spelade i Wahlters. Ragnar hade även lärt sig spela bas och spelade sedan i många olika orkestrar både bas och trumpet. Han hade också ett eget kapell, Ragges, under en period.
Han arbetade under många år på I 5:s radioverkstad men hade även eget företag både i Östersund och Hammerdal. Där spelade han med Stures och han kom under 60-talet att få bas som huvudinstrument. Under de sista åren av sitt yrkesliv var han anställd på LM Ericsson.
Efter pensioneringen flyttade han så småningom till Föllinge för att hjälpa sin bror Otto. Ragnar hade på gamla dar börjat intressera sig för folkmusik och lärde sig spela durspel. Han spelade bland annat med i Durdraget. Även om han vidgat sitt musikintresse var det fortfarande jazzen som intresserade mest och han flyttade till Sundsvall där han ansåg att jazzutbudet var större. I början av året slöt han cirkeln genom att flytta hem till Hammerdal. Det sista året var Ragnar drabbad av lungnedsättning och hade behov av syrgas för att kunna fungera.
Ragnar har lämnat ett stort tomrum efter sig och är saknad men vi är tacksamma för de fina minnena och vi minns honom med värme.
Syskonbarnen Anna Inger och Rolf
(från ÖP)
Jöns Broström
Ada Fresker
Vår kära mamma, Ada Fresker, född Persson, Sikås, avled stilla 10 oktober i en ålder av 91 år.
Mamma föddes och växte upp i Sikås, Hammerdal. En by som hon blev trogen livet ut. Hon var näst yngst i en syskonskara om fem systrar. Efter en kort skolgång började hon arbeta som piga. 1940 träffade hon sin blivande make, vår pappa Jöns-Erik. De gifte sig 1944 för att sedan två år senare flytta till Ollegården som blev deras hem för resten av livet. Till en början arrenderade de gården för att sedan, efter farbror Eriks död, ta över den.
Familjen utökades först med Rut och Kia för att sedan när mamma var 43 år, något oväntat men mycket uppskattat och glädjande, bli komplett då Lars föddes. Under alla år värnade hon om oss och våra familjer och umgänget med barnbarnen gav henne stor glädje. Mamma fanns alltid tillhands för oss alla, hon var pålitligheten personifierad. Hon var en stabil person med tydliga och alltigenom goda värderingar som hon gärna delade med sig av på sitt typiska något sträva sätt.
Skogs- och jordbruk blev följaktligen mammas levebröd. Mjölkning morgon och kväll under hela sitt yrkesverksamma liv var en obligatorisk del. Till det kan läggas ett odelat ansvar för hushållsarbetet samt mathållning för såväl familj som drängar. Ollegården var mammas fasta punkt och hennes paradis på jorden. En samlingsplats för oss alla där det alltid har dukats fram mat, för att inte tala om alla sorters kakor och bullar. Ett hantverk som mamma utvecklade till fulländning, och som måste nämnas här, var tunnbrödsbakning.
Trädgårdsodlingar, handarbete och föreningsliv har, vid sidan av oss barn och gården, varit mammas stora intressen. Många är vi som fått gåvor som mamma handarbetat fram – allt från virkade dubbelöverkast till varma strumpor eller vantar. Ingen utmaning har varit för stor eller för liten för att inte mamma skulle ta sig an den när det gäller handarbete. Mammas deltagande i föreningslivet var inte drivet av något behov att förverkliga sig själv utan av att skapa trevliga mötesplatser i vardagen. Hon verkade gärna i kulisserna och stod ofta för det praktiska inslaget, oavsett om det gällde skördeauktioner, syföreningar eller bingo i Hembygdsparken.
Mammas kärlek till hemmet och ansvar för gården gjorde också att hennes behov av resor var obefintligt. De resor som företogs var helt inriktade på att besöka barn och barnbarn. Ett tydligt tecken på detta är när våra föräldrar firade guldbröllop 1994. Önskemålet var en biltur över dagen i Storsjöbygden med lunch hemma hos barnen. Detta trots att de då avvecklat djurhållningen och kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer.
Pappa avled 2007 och i samband med det flyttade mamma till Hammerdal och Åshamra där hon bodde tills hon stilla somnade in. Saknaden är stor men vi vet att hon har det bra där hon är nu och kanske sitter hon med pappa och blickar ner på oss. Mer än 65 år levde de tillsammans och nu har de fått återförenas.
Vi kommer aldrig att glömma henne!
(Från ÖP 29 oktober 2011)
Kjell Johansson
Arnold Eriksson
Knut Karlsson
Knut Karlsson
Pappa var en länk till en sedan länge förliden epok, den siste i sin generation, och yngst av tolv syskon.
Han blev faderlös vid ett års ålder, och det präglade hela hans uppväxt. I det läget hade hans mor fem barn hemma ”som inte hade gått och läst”, som han sa, och hur hon klarade det var mer än han kunde begripa. Han hyste den största beundran och respekt över hennes bedrift, så dåliga tider som det var.
Tidigt fick han börja att bidra till försörjningen. På Sikås mejeri jobbade han i många år. Under kriget tog han värvning i flottan och fick se städer ute i Europa, bland andra Paris, Amsterdam och London. En gång blev hans båt instängd i Medelhavet, då det inte gick att ta sig ut genom Gibraltarsund. Där var det kritiskt ett tag, vattnen var minerade och spanska inbördeskriget hade brutit ut.
Redan i ungdomen hade Knut börjat titta gott på Britta, som sedan blev hans högt älskade fru. Efter giftermålet 1948 övertogs hennes hemgård, Övergård, som de brukade med mjölkkor och andra djur i ladugården, med jord- och skogsbruk.
Familjen utökades med två döttrar som Knut gladde sig åt, och med tiden även barnbarn och barnbarnsbarn.
Pappa var intresserad av att skruva och meka, samt jakt och fiske. Mången hare och älg har fallit för hans gevär.
Länge var han hundkarl i jaktlaget och kunde skogen utan och innan. Många har sett honom på dans och även som ordningsvakt. Ett annat stort intresse var sport. Dagstidningen var förkryssad i tv-tablån där det var sport på någon kanal, eller nyheter. Han fick problem med hörseln upp i åren, men läste utan glasögon och klarade sig utan käpp.
Sikås by har alltid sjudit av aktiviteter året runt. Knut var medlem i ett flertal föreningar, bland annat IOGT, SIF och Hembygdsföreningen, där han också var kassör i många år. Han var lokal gruppchef i Hemvärnet och med dem gick han flera gånger högvakt på Stockholms slott. Han var även verksam i Centern, LRF, NNP, Norrskog, Jämtkraft och MHF.
Med det här vill vi säga att pappa levt ett långt och innehållsrikt liv. Han var en kraftkarl och hedersman, hjälpsam och social, hade många bekanta och gladde sig åt mycket.
Han fick vara pigg och vital in i det sista, nyfiken på sin omvärld och fullt klar i huvudet. Vad fanns inte, som inte han kunde berätta om från när och fjärran? ”Fantastiskt”, var ett av hans favoritord.
Men, för ett år sedan gick hans livskamrat Britta bort, och det tomrummet kunde inget fylla. Sorgen och saknaden var stor. Nu fick han själv lugnt och stilla somna in i sitt hem. Pappa har gjort sitt sista dagsverke.
Stilla sörjer gården och familjen. Han fattas oss!
Familjen, genom döttrarna.
(Från ÖP 20/10 2010)
Ingeborg Fresk
Ingeborg Fresk sovnet stille inn på Åshamra aldershjem 26 september,
97 år gammel.
Alderen hadde begynt å tynge henne det siste året, så hun så fram til den siste reisen hvor hun kunne finne ro i sin Faders hus.
Ingeborg var bare et par år gammel da hun flyttet fra Håxås i Hammerdal til Gåxsjö og Brattåsen. Hun fortalte levende om reisen dit, da hun fra flyttelasset fikk syn på kirken og den glitrende sjøen. Sterke opplevelser for Ingeborg var at heimen brant, og at en bror omkom i en ulykke. Hun var nest eldst av 13 barn og måtte alt i begynnelsen av tenårene reise bort og ta tjeneste. Faren Lars Olsson var snekker og spelmann. Han har etterlatt seg mange låter. Denne oppveksten og hardt arbeid borte fra familien, har preget Ingeborg gjennom hele livet. Gåxsjö ble det beste sted på jord!
Ingeborg traff Nils Larsson, senere Fresk, og de giftet seg og bosatte seg i Sikås og da i ”Vest i bakkan”. Snart kom barna Lilian og Lars til og skapte liv og røre i torpet. Nils ble ”impressario og sørget for at søskenparet markerte seg som duo på fiolin og piano. Lars utviklet talentet sitt videre og dannet senere den kjente Fresk-kvartetten. Lilian ble lærer med musikk, og kunst og håndverk som spesiale.
Utsiktene for Ingeborg var arbeid og forpliktelse. Utdanning ut over folkeskolen var på den tid umulig. Det kompenserte hun selv ved å skaffe seg lærdom. Der var hun umettelig og sanket kunnskap blant annet om sunt kosthold, natur, miljøvern, musikk og astronomi. Hun var en ivrig bruker av bokbussen, og en kunne se henne ute på gården en mørk vinterkveld der hun fant de ulike stjernetegnene. Vi hadde mye å lære av Ingeborg!
Ingeborg var opptatt av familie og fellesskap. Det lå alltid henne på hjertet og var hennes lengsel og smerte. Hun var engasjert og aktiv i dagliglivet i Sikås. Baptistforsamlingen Betel var hun trofast med i, og like til det siste var hun sammen med andre kvinner for å hjelpe de som hadde det vanskelig i andre deler av verden. Det er derfor mange som har gode minner om Ingeborgs personlighet, kreativitet, omsorg og engasjement.
Vi lyser fred over hennes minne.
Rolv Sverre Fostervold, svigersønn
(Från ÖP & LT 13/10 2010)
Gunnar Sandqvist
Vår älskade pappa, Gunnar Sandqvist, har tryggt i familjens närhet somnat in, den 4 april 2010. Gunnar skulle ha fyllt 80 år den 6 maj.
Han föddes i Surberget i Vilhelmina socken, Västerbotten och bodde där tillsammans med far, mor och två bröder tills han var fem år. Därefter flyttade familjen till Fianberg där de hade ett jordbruk. Till familjegården i Fianberg återvände han med glädje under hela sitt liv och älskade där att renovera stugan, plocka hjortron, jaga och umgås med släkt och vänner.
I Fianberg mötte han också sin livskamrat, Ingrid, de gifte sig 1961. De bosatte sig i Sikås samma år och fick sedan första barnet, en son, 1962, som följdes av ytterligare en son och därefter två döttrar.
Gunnar arbetade som timmerhuggare i många år där han ingick i ett sammansvetsat arbetslag, där alla nu är borta. Sedan jobbade han på Sikås trä från början av 70-talet och fram till dess han på grund av ohälsa tvingades sluta.
Gunnar har älskat att vara med sin familj och fick förmånen att uppleva tio barnbarn, som varit en stor glädjekälla för honom. Han var också mycket sportintresserad och följde med spänning resultaten där de egna barnen och barnbarnen deltog. Många är även timmarna som han suttit framför tv:n och följt olika sportevenemang.
Vid bildandet av Sikås Idrotts- och fritidsförening var han en drivande kraft. Han var mycket engagerad i byns aktiviteter. Under åren när byn ordnade sparktävling växte många revynummer fram ur hans underfundiga humor. Han har också varit en duktig slöjdare och det är många som blivit lyckliga ägare till hans svepaskar. Det största fritidsintresset har varit jakt och under älgjakten har han upplevt många lyckliga stunder. Många jägare runt om i Sverige har även Gunnars hantverk hängande på väggen i form av sina monterade älghorn.
Under de sista åren har den sjukdom han led av successivt tagit kraften ur hans kropp och den gjorde honom till slut rullstolsburen. Han fick 2006 en permobil som gjorde att han åter igen kunde åka runt i byn. Han fick då tillbaka möjligheten att själv åka ner på Sikåsbua samt komma ut i naturen och delta i umgänget runt jaktlaget. Den frihet som detta innebar var mycket viktig för honom.
Han somnade lugnt in med sina händer i våra. Han lämnar ett enormt tomrum efter sig men vi minns honom med glädje och värme.
Han fattas oss.
Familjen
(från LT)
Edvard "Skogsbylasse" Larsson
Kall, Järpen
Edvard Larsson, alias n'Skogsbylasse från västra Jämtland (Mörsil-Kall och Järpen) har lämnat oss. Han blev 83 är så när som på fem dagar då han på sjukhemmet i Järpen stilla somnade in den 2 november.
Edvard var en sann genuin spelman. Han blev riksspelman på sitt munspel. Bronsmärket fick han 1980 vid en uppspelning för Zornmärkesjuryn, silvret två år senare. Men det mest unika i munspelssammanhang är att han också tilldelats guldmedaljen. Här är han helt unik då ingen annan munspelare fått denna högsta utmärkelse.
Edvard blev rikskändis sedan han spelat ett par låtar i tv:s Julnygammalt 1977. Därefter kom också en gedigen skivproduktion, både genom skivbolaget Koster och i lokalt förankrade produktioner. Edvard kände speciellt för Lapp-Nilsmusiken och för vännerna på andra sidan kölen. Edvard brukade säga att han var "halvnorsk" eftersom hans mor, Karoline Björnsengen, kom från Elverum. Han har genom alla år skapat ett jättefint samarbete med norrmännen. Som redaktören och kultisgurun Kjell Opsal i norska Sjöholt en gång sa: "Ni svenskar vet inte hur stor och betydelsefull Skogsbylasse är. Det finns ingen som han i hela världen. Vi norrmän förstår det här bättre."
Vi jämtar är kanske inte så vana vid att ge hyllningar och glada tillrop till våra duktiga musikanter men ett erkännande från Lapp-Nilssällskapet har han fått liksom Åre kommuns kulturpris år 1991.
Som flitig kompositör fick han 1993 ett stipendium av Svenska kompositörer av populärmusik (SKAP). Själv har Edvard alltid hyllat unga spelbegåvningar i sin omgivning och under en tioårsperiod (1996–2005) då han som eldsjäl arrangerade en spelmansträff i Kall, passade han på att dela ut årliga stipendier till yngre begåvade "glamusikanter." Ofta har mottagaren varit bosatt I Nordtröndelag.
Edvard var hedersmedlem både i dragspelsklubben Jämtbälgen redan från mitten av 1970-talet och i Gla musikalliansen från starten 1994.
Han hade en spetsig penna där hans funderingar ofta kom i mediatryck. Skrev dikter om vardagliga ting, speciellt om jakt- och fiskeäventyr. En liten diktsamling kom från trycket år 2003.
Edvard var en stor kulturpersonlighet och hade många vänner runt omkring sig. Ett munspel har tystnat men tonerna kommer för lång tid framöver ännu att ljuda i våra sinnen.
Vännen Åke Bengtzon. (från LT 8/11 2008)
Thure Nilsson
Thure Nilsson föddes i Kakuåsen i en familj om nio syskon. Efter några år flyttade familjen till Raftsjöhöjden, där de arrenderade ett jordbruk. Efter båda föräldrarnas bortgång, bodde han några år hos sin syster Mary Eriksson.
Under ungdomsåren grundlades och utvecklades Thures intresse för idrott i olika former men främst skidåkning. Han deltog i tävlingar med gott resultat och hans intresse för skidåkning ledde bland annat till att han gick en färdledarutbildning i Sylarna under ledning av fjällprofilen Sten Brander. I unga år grundmurades även ett intresse för jakt som bara blev starkare med tiden. Den årliga älgjakten hade hög prioritet och efter att ha gått en kurs i köttstyckning kom han att leda arbetet med delning och hantering av köttet i jaktlaget.
Hans vetgirighet och vilja att lära sig nya saker gjorde att han provade olika arbeten, som till exempel skogsarbete, flottning av timmer i Ammerån, upptagning av sockerbetor i Skåne och lastbilskörning. Det sistnämnda kom att bli hans huvudsyssla, först genom att köra timmerbil i Hammerdal och senare åt dåvarande Bilspedition i Strömsund.
I mitten av 60-talet träffade han Inga-Brith och de gifte sig i Gåxsjö kyrka 1968. Deras första bo bildades i Hammerdal där sönerna Carl-Oscar och Mattias föddes. 1974 flyttade familjen till Strömsund och Blåkullavägen där han byggde huset som kom att bli en fast och kär bas i hans tillvaro.
Thure var mycket händig och hade en konstnärlig ådra. Han gillade att snickra och började 1972 bygga upp en sportstuga utanför Yxskaftkälen invid Öjån. Ett ställe där han trivdes som allra bäst. Hans skapande och intresse för växter tog sig även uttryck i skötseln av blommor och buskar kring huset på "Blåkulla". Hans kreativitet och händighet visade sig också i hans snickerier, alltifrån kåsor och slevar till gevärskolvar. Många är också de som fått uppleva glädjen i att få en av Thures knivar.
Thure var en god berättare och hade stor humor. Om sällskapet var det rätta drog han sig inte för att stämma upp i sång, något han gjorde redan i unga år på revyer i Raftsjöhöjden. Hans närhet till humorn var något som han, trots sin sjukdom, hade med sig ända till slutet.
Vi är många som sörjer och saknar honom.
Mattias och Carl-Oscar (från ÖP 29/11 2008)